Erik Axel Karlfeldt

Erik Axel Karlfeldt föddes 1864 i Karlbo i Dalarna och avled 1931. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1904 och dess ständige sekreterare från 1912. Karlfeldt tilldelades Nobelpriset i litteratur 1931, postumt, efter att ha avböjt priset under sin livstid. Hans diktsamlingar, såsom 'Vildmarks- och kärleksvisor' (1895), 'Fridolins visor' (1898) och 'Hösthorn' (1927), kännetecknas av motiv från hembygden Dalarna, med skildringar av natur, årstider och folktraditioner. Stilen är ofta formbunden och musikalisk, med inslag av dialektala ord och arkaismer. Teman som kärlek, förgänglighet och längtan tillbaka till en enklare tillvaro är återkommande. Karlfeldt betraktas som en centralgestalt inom svensk lyrik under tidigt 1900-tal, och hans diktning har haft stort inflytande på senare svensk poesi.