Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam (1859–1940) var en svensk poet, romanförfattare och essayist. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1916 och var ledamot av Svenska Akademien från 1912. Heidenstam debuterade med diktsamlingen 'Vallfart och vandringsår' 1888, som bröt med den rådande naturalismen genom sin exotism och livsglädje. Hans mest kända diktsamlingar är 'Dikter' (1895) och 'Nya dikter' (1915), där han behandlar svensk historia, nationell identitet och hjältemod. Poesin präglas av ett målande, ofta högtidligt språk med starka bilder och rytmisk variation. Heidenstam förespråkade en litteratur som hyllade skönhet, fantasi och fosterlandskänsla, i opposition mot pessimism och socialrealism. Genom essän 'Renässans' (1889) och sitt författarskap blev han en centralgestalt för den svenska nittiotalismen. Vid sidan av Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding bidrog han till att förnya svensk litteratur i riktning mot nationalromantik och idealism. Hans betydelse för svensk poesi och kulturdebatt under det sena 1800- och tidiga 1900-talet är betydande.