Sök

Sökresultat

Dan Andersson, skog, på svenska Rensa filter

DrömmandeDan Andersson

Jag väntar

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida, medan stjärnorna vandra och nätterna gå. Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida — den käraste, den käraste med ögon blå. Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma och drömde om ett skälvande, gäckande skratt, jag trodde jag såg den mest älskade komma genom skogen, över hedarna en snötung natt. Glatt ville jag min drömda på händerna bära genom snåren dit bort där min koja står, och höja ett jublande rop mot den kära: Välkommen du, som väntats i ensamma år! Jag väntar vid min mila medan timmarna lida medan skogarna sjunga och skyarna gå. Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida — den käraste, den käraste med ögon blå.
GladDan Andersson

Helgdagskväll i timmerkojan

Hälgdagskväll i timmerkojan Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst, vik, bekymmer ur snöhöljda bo! Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst, här är hälg, djupt i skogarnas ro! Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals om kärlek och rosor och vår! Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals för spökblåa, månlysta snår! Under stjärnornas glans flyger nattens dis som ett sus över barkhöljt tak, och det tjuter i Lammeloms sprickande is, där det stöper från öppen vak. Det är mil efter mil till lador och hus där frosten går tjurig vid grind, här är lustigt i stockeldens gula ljus,