I porslinsfabriken
Jag på fabriken haft min ögonfröjd
att se porslinsarbetarn strävsamt böjd
att svarva utan rast det mjuka ler,
tills än en kanna, än ett fat sig ter.
Mig är du mer än drivet silver dyr,
du kanna, skapt för konstlös vit glasyr;
mer än en vas för furstetaffel gjord
min aktning har du, fast för ringa bord.
Jag vördar eder, enkla bohagsting,
som inom kort i tusental gå kring
till hantverksmannens och till bondens bo,
där mödan har sin knappa måltidsro.
På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt,
dess vackra tomhet umbär folket lätt;
men hell den hand, som skapar tyst för dem,
de arbetströtte i de låga hem!
