Oscar Levertin

Oscar Levertin (1862–1906) var en svensk poet, litteraturkritiker och litteraturhistoriker. Han föddes i Gryt i Södermanland och avled i Stockholm. Levertin debuterade som poet 1891 med samlingen "Legender och visor", följd av "Nya dikter" (1894), "Dikter" (1901) och "Kung Salomo och Morolf" (1905). Hans poesi kännetecknas av en melankolisk grundton, skönhetslängtan, dödsmedvetande och ett rikt, musikalisk bildspråk med influenser från symbolism och dekadens. Som kritiker och litteraturhistoriker var han inflytelserik, bland annat genom sina essäer om svensk romantik och sina föreläsningar vid Stockholms högskola, där han blev professor i litteraturhistoria 1899. Levertin var en centralgestalt inom den svenska nittiotalismen, en rörelse som betonade esteticism och subjektivitet i opposition mot naturalismen. Tillsammans med Verner von Heidenstam och andra bidrog han till att förnya svensk poesi vid sekelskiftet. Hans verk har haft bestående betydelse för svensk lyrik, och han räknas som en av de främsta svenska poeterna från denna period. Trots sin relativt korta levnad lämnade han ett betydande litterärt arv.