Våren blir här en bild för smärtsam förändring. Knoppar som brister och droppar som faller står för det som växer och vill vidare, men också för rädslan inför det okända. Diktens jag känner hur det gör ont att lämna det som varit tryggt: att vara oviss, rädd och delad, att både vilja stanna och vilja falla. Naturen får mänskliga känslor – dropparna klänger sig fast, darrar och tvekar inför djupet som drar. Stämningen är först spänd, nästan ångestfylld; upprepningarna ”svårt” och ”ont” förstärker tyngden. Men i sista strofen vänder allt. När rädslan släpper brister knopparna som i jubel, och dropparna faller glittrande. Då uppstår en kort stund av fullständig trygghet – inte genom att hålla fast, utan genom att våga lita på förvandlingen. Det är en dikt om växandets pris och om tillit som gör det möjligt. Smärtan är inte meningslös; den hör till det som öppnar sig.
Ja visst gör det ont — Sammanfattning
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar, då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.