Mest lästa ▸
Där gingo tre jäntor i solen
på vägen vid Lindane Le,
de svängde, de svepte med kjolen,
de trallade, alla de tre.
Och gingo i takt som soldater
och sedan så valsade de,
och "Udden är så later"
de trallade, alla de tre.
Men när som de kommo till kröken
av vägen vid Lindane Le,
de ropade alla: "Hör göken!"
sen skvätte och tystnade de.
Och tego så tyst som de döda
och rodnade, alla de tre.
Men varföre blevo de röda
och varföre tystnade de?
Så hett skiner solen på Nilvågen ner,
och palmerna ge ingen skugga mer.
Då griper oss längtan till fädernejorden,
och tåget församlas. Mot Norden! Mot Norden!
Och djupt under föttren vi se som en grav
den grönskande jorden, det blånande hav,
där oron och stormen var dag sig förnyar,
men vi fara fria med himmelens skyar.
Och högt mellan fjällen där ligger en äng;
där nedslår vår skara, där redes vår säng.
Där lägga vi ägg under kyliga polen,
där kläcka vi ut dem vid midnattssolen.
Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Där hålla gullvingade älvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen,
och dvärgarna hamra sitt gull in i fjällen.
Varför sitta vi så still och tysta?
Ha vi uttömt alla kära ord?
Äro alla de små läppar kyssta
som gå leende kring detta bord?
Äro alla de små kvinnor gifta
som gå trippande i denna sal?
Finns här inga hjonelag att stifta,
brinna inga hjärtan i vår dal?
— Jag skall varpa garn och jag skall nysta,
jag skall kärna smör och klippa får,
Aldrig äro mina läppar kyssta,
aldrig bliva de i detta år.
Jag skall plocka bär och väva vammal,
jag skall verka, förr'n jag blir för tung.
Om jag gifter mej, när jag blir gammal,
skall jag taga dej, om du är ung.
Hälgdagskväll i timmerkojan
Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är hälg, djupt i skogarnas ro!
Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!
Under stjärnornas glans flyger nattens dis
som ett sus över barkhöljt tak,
och det tjuter i Lammeloms sprickande is,
där det stöper från öppen vak.
Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå: Bara jag slapp att så ensam här gå
Brummelibrum, vem luffsar där? Buskarna knaka, en hund visst det är.
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad. Se, en kamrat det va bra, säg god dag.
Klappar så björnen med händerna små, räcker fram korgen, se här smaka på
Nalle han slukar mest allt vad där är. Hördu, jag tror att du tycker om bär.
Mor fick nu se dem gav till ett skri. Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
Åh varför skrämde du undan min vän? Mor, lilla, bed honom komma igen.