Edith Södergrans ”Ingenting” är ett lågmält men strängt samtal med ett ”barn”. Redan i första raden slås fast att det inte finns något bortom det synliga: skogen, röken, skenornas flykt, snön på grangrenarna. Även drömmen om en blåare himmel, en mur med rosor eller en palm i fjärran är bara just det – en avlägsen bild, och sedan inget mer. Kärleken svalnar, alla läppar blir med tiden kalla.
Ändå avvisar rösten barnets förtvivlan: att leva förgäves är inte värre än döden, och döden för egen hand beskrivs med vämjelse. Dikten mynnar i en uppmaning att älska livets långa sjukdomstimmar och år av längtan som de korta ögonblick då öknen blommar. Stämningen är mörk, nästan karg, men samtidigt öm; här finns både uppgivenhet och en stilla kraft – en tröst som inte bygger på löften utan på att hålla fast vid livet precis som det är.