I Edith Södergrans “Triumf att finnas till” hör vi ett jag som brister ut i nästan kosmisk glädje. Redan öppningsfrågan “Vad fruktar jag?” besvaras med en känsla av att vara en del av oändligheten, en ensam värld bland miljoner, en stjärna av första graden som slocknar sist. Känslan är triumf över att leva, andas och finnas till, men samtidigt rinner tiden iskall genom ådrorna. Diktens andra halva riktar sig direkt till tiden, som kallas förvandlerska, förstörerska och mörderska. Jaget avvisar dess lockelser – att bli ett frö, en orm eller en klippa i havet – och vänder sig till solen. Solen fyller bröstet med honung och säger att stjärnorna en gång slocknar, men att de lyser utan skräck. Stämningen blir upphöjd och trotsig: en ljus, stolt livskänsla som inte förnekar döden utan vägrar frukta den. Det är ingen naiv optimism; mörkret och döden är närvarande, men de får inte sista ordet.
Triumf att finnas till — Sammanfattning
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol.
Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska, kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.