Tre unga kvinnor går i solskenet längs vägen vid Lindane Le, svänger med kjolarna och trallar. De marscherar i takt, dansar vals och beter sig som om vägen vore en lekplats. Stämningen är sorglös och lekfull, nästan barnsligt uppsluppen. När de når en krök ropar de något om göken – men så tvärtystnar de och rodnar. Vid grinden står tre studenter och flinar. Pojkarna härmar deras rop, och snart trallar alla igen. Berättaren betraktar scenen med road blick och låtsas fråga varför flickorna tystnade, som om svaret inte vore uppenbart. Den lilla frågan och det eftertryckliga "Jo!" skapar en komisk paus. Rytmen, upprepningarna med "alla de tre" och de dansanta verben ger dikten nästan viskaraktär, som en folkvisa eller danslek. Hela texten andas ungdomlig blyghet, förälskelse och skratt – ett pinsamt ögonblick som snabbt blir något gemensamt och muntert.
Tre trallande jäntor — Sammanfattning
Där gingo tre jäntor i solen på vägen vid Lindane Le, de svängde, de svepte med kjolen, de trallade, alla de tre.
Och gingo i takt som soldater och sedan så valsade de, och "Udden är så later" de trallade, alla de tre.
Men när som de kommo till kröken av vägen vid Lindane Le, de ropade alla: "Hör göken!" sen skvätte och tystnade de.
Och tego så tyst som de döda och rodnade, alla de tre. Men varföre blevo de röda och varföre tystnade de?
Jo!
Det stod tre studenter vid grinden, och därför så tystnade de och blevo så röda om kinden, de trallande jäntorna tre.
Det stod tre studenter vid kröken och flinade, alla de tre, och härmde och skreko: "Hör göken!" och alla så trallade de.