Viktor Rydbergs "Tomten" rör sig mellan två världar: den sovande vintergården med sin köld och sina drömmar, och den ensamma varelse som vakar över den. Diktens centrala tanke är inte bara att tomten sköter sina sysslor en midvinternatt, utan att han bär på en olöst fråga – "en underlig gåta" – om varifrån människorna kommer och vart släkten tar vägen. Omsorgen om gården och undran inför tidens ström står sida vid sida.
Redan i första strofen slås kontrasten fast. Stjärnorna gnistrar, månen vandrar sin tysta bana och snön lyser vit på fur, gran och tak. Allt är stillhet och ljus, men "endast tomten är vaken" – en formulering som återkommer i slutstrofen och ger dikten en cyklisk ram. Strofen byggs av åtta rader med korsrim i de fyra första och parrim i de fyra sista; rytmen är sångbar med växlande antal betonade stavelser. Det gör texten lätt att bära med sig, nästan som en vaggsång, samtidigt som de korta raderna behåller en stillsam tyngd.
Tomten framträder i grått mot den vita drivan. Han står vid ladugårdsdörren och blickar mot månen och skogen, som drar sin dunkla mur kring gården. Färgkontrasten understryker hans utanförskap: han hör till gården men är inte riktigt en del av människornas värld. När han grubblar över gåtan skakar han bara på huvudet och återgår till arbetsron. Dikten visar honom genom en rad konkreta nattliga handlingar: han känner på lås, ser till korna, fåren, hönorna och Karo. Djurens sommardrömmar – kornas "sommardrömmar i båsen" och Pålles dröm om klöver – öppnar en varm motbild mot vinterns kyla, medan hunden Karo känner igen tomten och viftar på svansen. Vänskapen med djuren är omedelbar; gentemot människorna är tomten mer betraktande.
Den avgörande vändningen sker när han smyger in till husfolket och barnen. Han har sett "far och son, ren genom många leder, slumra som barn". Släkten blomstrar, åldras och försvinner, och frågan "men vart?" får inget svar. Här blir tomtens blick tidlös: han ser generationerna som en kedja av sovande barn, men kan inte följa dem bortom sömnen. Svalans bo är tomt i vintern, men till våren återvänder svalan med sin näpna maka; hon har färdminnen att kvittra om, men inget om den gåta som rör sig i tomten. Naturens återkomst är vacker, men den löser ingenting. Månstrimman genom ladans vägg lyser på gubbens skägg och förstärker ensamheten i hans grubbel.
Mot slutet förtätas symboliken. Skogen och nejden är tysta, livet "där ute är fruset", men från fjärran hörs forsens fall. Tomten lyssnar och tycker sig höra "tidens ström" – en bild som lyfter den konkreta forsen till en existentiell nivå. Han undrar vart strömmen skall fara och var källan må vara. Frågan om människans ursprung och mål blir på så vis en fråga om tiden själv, och den förblir obesvarad. Slutstrofen återvänder till samma midvinternatt, men "djupt under midnattstimma" har blivit "gott intill morgontimma". Natten går mot morgon, månen sänker sin bana, men tomten är fortfarande vaken – orörlig i tidens mitt.
Diktens betydelse ligger i hur den förenar en konkret, nästan dokumentär bild av en svensk vintergård med en stilla metafysik. Tomten är både en väktare i allmogetraditionen och en grubblande ensling inför livets gåta. Rydbergs språk är enkelt och melodiöst, men återhållsamheten skapar ett obesvarat rum som läsaren får fylla med sin egen undran.