Sylvias hälsning från Sicilien

Och nu är det jul i min älskade nord; är det jul i hvart hjärta också? Grenljusen de brinna på rågade bord, och barnen i väntan stå. Där borta i taket, där hänger han än, den bur, som har fångat min trognaste vän. Och sången har tystnat i fängelseborg; o hvem har ett hjärta för sångarens sorg?

Jag bor i de eviga vårarnas land, där de glödande drufvorna gro. Cypresserna dofta vid hafvets strand; där har jag mitt ensliga bo. Det flammande Etna, det gnistrar så skönt; och luften är vårlig, och gräset är grönt. Orangernas ånga ur skogarna går, och ljuf mandolinen om kärlek slår.

Cypresserna dofta. Det brusande haf i silfver mot stranden bryts; vid foten af Etna, där är en graf, hvars sorg uti blommor byts. Där slumrar en gäst ifrån nordens dal; och nu är det jul i hans fädernesal. Hvem sjunger din visa, som fordom en gång? Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Och stråla, du klaraste stjärna i skyn, se ned på min älskade nord! Och när du går bort under himmelens bryn, välsigna min fädernejord! I blommande vårar, på gyllene strand, hvar finnes ett land som mitt fädernesland? För dig vill jag sjunga om kärlek och vår, så länge din Sylvias hjärta slår.