Zacharias Topelius dikt är en julsång från fjärran. Diktens jag, Sylvia, befinner sig på Sicilien – i ett land med evig vår, glödande druvor, cypressdoft och mandolinmusik – men tankarna går till julen i Norden med grenljus, väntande barn och rågade bord. Längtan är stark, men inte enkel: hemma hänger också en bur där en trogen sångare tystnat, och vid Etnas fot ligger en landsman begravd. Sylvia tar över hans sång och sjunger hembygdens visa i hans ställe.
Sista strofen blir en bön till stjärnan att se ner och välsigna fädernejorden. Stämningen är vemodig och öm: det sydländska landskapet är vackert, men hjärtat hör hemma i den kalla nord som snart ska firas utan den som är borta. Det är en dikt om avstånd, saknad och kärlek till hemlandet, buren av en stilla julstämning.