Most read ▸
Zacharias Topelius
Sov du lilla vide ung,
än så är det vinter,
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide,
än så är det vinter.
Solskens öga ser på dig,
solskens famn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön:
vide liten blir så grön.
Solskens öga ser dig.
Solskens famn dig vaggar.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Nu spricker det knoppar ur svarta träd
i korta och ljusa nätter,
och lantmannen skådar den spirande säd,
varmed han besått sina slätter.
Nu skiner solen stekande varm
i små och stora städer,
det vimlar av mödrar med barnet på arm
och snälla familjefäder.
Och älskande par gå vid varje vik,
i lunder, på fält och gärden,
under tiden bärs somliga bort som lik
och småbarn födas till världen.
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.
Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.
En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.
Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.
Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!