I August Strindbergs dikt förvandlas en rivningstomt till en scen: en skara ungdomar med stång och spett river gamla kåkar medan en gammal man stannar och ser på. Det som inledningsvis liknar en stadsbild blir en dialog om framsteg och förlust, om det byggda förflutna och det öppna rummets värde. Hela konflikten ligger i titeln, "Esplanadsystemet", där ordet system antyder att rivandet inte är en tillfällighet utan en plan, en ordning som sätts före husen och deras historia.
Formen arbetar med kontraster. De inledande och avslutande stroferna har längre rader med korsrim och ramar in händelsen med en nästan dramatisk tydlighet. Däremellan kommer korthuggna verser med hamrande rytm: "Och hackan högg / och stången bröt / och väggen föll / för kraftig stöt." Varje tryckstark rad blir ett slag, och den upprepade inledningen "Och" skapar en rörelse som inte stannar upp – arbetet pågår. Allitterationer som "plank och läkt" och "hackan högg" tillsammans med klangen i "kalk och grus" förstärker det fysiska i språket. Rim och rytm gör rivningen både munter och obönhörlig.
Bildspråket är konkret och sinnligt. De gamla husen kallas "kåkar", ett ord som associeras till enkla, slitna bostäder; de står så tätt att de "skymde ljuset för varandra". Rivningen får "damm och boss" att stå i sky, och det gamla träet är "så torrt som snus". Liknelsen med snus ger materialet en jordnära prägel och visar samtidigt att kåkarna är så uttorkade att de nästan faller sönder av sig själva. När vägg och tak faller och skorstenen stöp, beskrivs byggnaden nästan som en kropp som ger vika. Allt sker systematiskt: "Från kåk till kåk / man sig beger, / från syll till ås, / allt brytes ner." Det är inte ett enskilt hus som drabbas utan ett helt kvarter, en hel bebyggelseform.
Den centrala idén ställs på sin spets i mötet med den gamle mannen. Han stannar "med häpnad", kliver bland ruinerna och blir ledsen. Hans fråga är talande: "Vad skall ni bygga här, min vän? / Skall här bli nya Villastaden?" För honom är det självklart att rivning följs av nybygge, att det gamla ersätts med något nytt. Men svaret bryter mot förväntningen: "Här skall ej byggas upp igen! / Här röjes blott för Esplanaden!" Ordet "blott" är centralt – här skapas ingenting nytt, bara ett öppet rum. I den gamles "Ha! Tidens sed: att riva hus! / Men bygga upp? — Det är förskräckligt!" ligger både ilska och maktlöshet. Svaret från de arbetande är radikalt: "Här rivs för att få luft och ljus; / är kanske inte det tillräckligt?"
Där ligger diktens betydelse. Den låter två språk mötas – den äldres omsorg om det byggda arvet och planerarens tro på öppenhet, hygien och ljus. Strindberg tar inte öppet ställning, men låter slutfrågan eka, med ett "kanske" som gör svaret mindre säkert än det först verkar. Genom små detaljer – snustorrt trä, kalk och grus, en frågande åldring – vänder dikten ett stadsplaneringsbegrepp till en existentiell fråga: räcker det att riva för att skapa rum, eller måste något nytt också byggas? Den frågan gör "Esplanadsystemet" till mer än en text om gator och hus; den synliggör framstegets baksida utan att enkelt fördöma den.