Unga arbetare med stänger, hackor och spett bryter ned ett gammalt kvarter där husen stått tätt och skymt ljuset för varandra. Damm och bråte yr, ruttet trä virvlar om med kalk och grus, och väggar, tak och skorstenar faller. Rivningen beskrivs nästan rytmiskt och energiskt, som ett kraftprov. Då kommer en gammal man förbi, stannar och blir bedrövad bland ruinerna. Han frågar om här ska byggas en ny villastad, men får svaret att inget ska byggas upp igen – platsen röjs bara för en esplanad, ett öppet stråk. Den gamle suckar över tidens sed att riva hus men inte bygga nytt. Svaret blir att rivningen ska ge luft och ljus: "är kanske inte det tillräckligt?" På så sätt ställs den gamles sorgsna skepsis mot tron att öppenhet och ljus har ett värde i sig.
Esplanadsystemet — Sammanfattning
Där gamla kåkar stodo tätt och skymde ljuset för varandra, dit sågs en dag med stång och spett en skara ungfolk muntert vandra.
Och snart i sky stod damm och boss, då plank och läkt de bröto loss.
Det ruttna trät, så torrt som snus, det virvlar om med kalk och grus.
Och hackan högg och stången bröt och väggen föll för kraftig stöt.
Och skrapan rev och tången nöp, att taket föll och skorsten stöp.
Från kåk till kåk man sig beger, från syll till ås, allt brytes ner.
En gammal man går där förbi och ser med häpnad hur man river. Han stannar; tyckes ledsen bli, när bland ruinerna han kliver.
— »Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya Villastaden?» — »Här skall ej byggas upp igen! Här röjes blott för Esplanaden!»
— »Ha! Tidens sed: att riva hus! Men bygga upp? — Det är förskräckligt!» — »Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?»