August Strindbergs »Indiansommar» – titeln betecknar en sen, oväntad höstvärme – tecknar en scen ur ett tillfrisknande som aldrig riktigt blir ett. En konvalescent lämnar sjukrummet, ställer sig på balkongen och betraktar ett hav som ligger stilla, medan en ensam fjäril landar på hans blommiga filt. Dikten handlar om den bedrägliga höstvärmens tröst, om den livsgnista som slocknar i samma stund som den visar sig. Den centrala tanken kan formuleras som en ironisk kontrast: oktobersolen utlovar sommar, men det som föds ur löven är en dödsmärkt insekt.
Öppningsraderna etablerar en kvävande inomhusmiljö. »Sjukrummets kloraldoftande kuddar» bär spår av »kvävda suckar» och »hittills ohörda hädelser», vilket antyder både smärta och undertryckt raseri. Nattduksbordet är »belamrat» med medikamentsflaskor, bönböcker och Heine – en talande samling där religion och romantisk skepsis ligger sida vid sida. Från detta rum stapplar diktjaget ut, insvept i en blommig filt, och låter oktobersolen lysa på sina »gula kinder». Gulheten förbinds inte med solens värme utan snarare med sjukdom, blekhet och kanske galla. Absintflaskan på balkongen är »grön som havet, grön som granriset på en snöig gata där ett liktåg gått fram». Grönskan får här en dubbel laddning: den är på en gång frisk havsfärg och begravningsgrönska, och absintens bedövande gröna sken knyter drickandet till dödstanken.
När blicken vänder sig mot havet är stillheten total: »Havet låg blickstillt, / och vinden sov – / som om ingenting passerat!» Tankstrecket och utropstecknet markerar diktjagets förvåning. Den inre stormen från sjukrummet har ingen motsvarighet i naturen; landskapet är likgiltigt. In i denna tystnad kommer fjärilen, »en brun otäck fjäril», som en gång var kålmask och nu »kravlat sig upp / ur en nylagd lövhög». Den är »narrad av solskenet / gubevars!» Ordet »gubevars» ger en folklig, nästan uppgiven ton; värmen är en lockelse, inte ett löfte. Fjärilen slår sig ned på filtens konstgjorda »rosor» och »anilinsyrener» och väljer »den minsta och fulaste». Utropet »hur kan man vara så dum!» riktar sig formellt till insekten, men rösten har något desperat över sig, som om diktjaget talar till en del av sig själv.
Slutraderna är diktens kallaste och mest komprimerade. När timmen är ute och jaget reser sig för att gå in, sitter fjärilen kvar: »Han hade uppfyllt sin bestämmelse / och var död, / den dumma djäveln!» Ordet »bestämmelse» ger döden en nästan biologisk lagbundenhet; fjärilen har genomfört sin förvandling och fullgjort sin uppgift, men i fel årstid och på falska blommor. Den grova svordomen »den dumma djäveln» blandar förakt och medlidande. Det är som om jaget inser att också hans egen tillfrisknad kan vara en sådan illusion: en stunds solsken, en filt med målade blommor, en grön flaska att döva sig med. Dikten låter den frågan stå öppen, men dödssymboliken är tydlig.
Formmässigt bygger »Indiansommar» på fri vers utan rim och med en prosaartad, rytmiskt oregelbunden gång. De långa raderna i inledningen skapar tyngd och kvavhet, medan de korta raderna kring fjärilen ger ett ryckigt, skört intryck. Upprepningen av »från» i början fungerar som en rörelse bort från sjukrummet, ut mot ljuset, men rörelsen leder inte till befrielse utan till ett stillastående möte med döden. Färgorden grön, gul, brun och vit binder samman sjukdom, alkohol, begravning och hav. Dikten rör sig från det instängda rummet till den öppna balkongen och vidare till det oändliga havet, för att till sist krympa perspektivet till en liten död fjäril på ett tyg. Det är den förskjutningen som ger texten dess betydelse: den stora naturen förblir oberörd, medan det lilla livet dör bort i en falsk sommar.