Diktjaget lämnar sitt kvävande sjukrum med medicinflaskor, bönböcker och Heine och stapplar ut på balkongen för att se havet. Oktobersolen skiner på hans gula kinder och på en grön absintflaska, grön som granriset efter ett liktåg. Havet ligger stilla och vinden sover, som om ingenting har hänt. Då kommer en brun fjäril, en före detta kålmask som lurats ut av solskenet. Den slår sig ner på den blommiga filten och väljer den minsta och fulaste blomman. Diktjaget förundras över dess dumhet. När han en timme senare ska gå in, sitter fjärilen kvar – död. Han kallar den “den dumma djäveln”. Stämningen är melankolisk och ironisk: stilla höstskönhet blandas med sjukdom, död och bitterhet. Fjärilen tycks spegla diktjagets eget tillstånd – lurad av ljuset, kvar i kylan och lämnad ensam.
Indiansommar — Sammanfattning
Från sjukrummets kloraldoftande kuddar, mörknade av kvävda suckar och hittills ohörda hädelser; från nattduksbordet, belamrat av medikamentsflaskor, bönböcker och Heine, jag stapplade ut på balkongen för att se på havet. Svept i min blommiga filt lät jag oktobersolen skina på mina gula kinder och på en flaska absint, grön som havet, grön som granriset på en snöig gata där ett liktåg gått fram.
Havet låg blickstillt, och vinden sov – som om ingenting passerat! Då kom en fjäril, en brun otäck fjäril, som förr varit kålmask men nu kravlat sig upp ur en nylagd lövhög, narrad av solskenet gubevars!
Skälvande av köld eller ovana slog han sig ner på min blommiga filt. Och han valde bland rosorna och anilinsyrenerna den minsta och fulaste – hur kan man vara så dum!
När timman var ute och jag reste mig för att gå och ta in, satt han kvar ännu, den dumma fjäriln. Han hade uppfyllt sin bestämmelse och var död, den dumma djäveln!