Birger Sjöbergs dikt skildrar ett första möte som etsat sig fast. Talaren återvänder till en sommardag då solen sken, ängens blommor tycktes buga och en bölja smekte en snäcka i sanden. Hela naturen känns levande och delaktig: himlen glänser, skogen jublar av fågelsång, och lärkans ton framstår som den vackraste av alla. Stämningen är svärmisk och ljust idealiserad – ögonblicket beskrivs som något nästan himmelskt. Naturen fungerar som en spegel för känslan.
Den sista strofen visar varför minnet betyder så mycket. Även när talaren ser den älskade en kall vinterdag, väcks sommaren inom honom: han hör lärkan, känner vinden och ser grönska och sol över hennes ansikte. Kärleken gör minnet starkare än årstiden. Det är inte bara ett minne, utan ett tillstånd som följer med honom. Känslan är öm, lycklig och lite drömmande, och dikten får en varm, nostalgisk ton.