I en timmerkoja djupt inne i skogen samlas männen en helgdagskväll. Dikten fångar stämningen kring stockelden: det finns kött, brännvin och musik, och talaren uppmanar Jon att sjunga och Brogren att spela fiol. Sorger och längtan ska hållas borta; här och nu räcker värmen och gemenskapen. Utanför ligger snön, frosten och den ödsliga skogen, medan eldskenet dansar och fiolen spelar valser. Det är rått men hjärtligt, nästan högtidligt i sin enkelhet. Personerna beskrivs med ömhet och grov humor – Brogren lyser i eldskenet, Jon liknas vid en baron, Fredrik ska skåla för sin pojksjäl. Mot slutet falnar elden och männen somnar på granris. Kvar finns en stillsam, lite vemodig känsla av tröst mitt i vinternatten.
Helgdagskväll i timmerkojan — Sammanfattning
Hälgdagskväll i timmerkojan
Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst, vik, bekymmer ur snöhöljda bo! Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst, här är hälg, djupt i skogarnas ro!
Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals om kärlek och rosor och vår! Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals för spökblåa, månlysta snår!
Under stjärnornas glans flyger nattens dis som ett sus över barkhöljt tak, och det tjuter i Lammeloms sprickande is, där det stöper från öppen vak.
Det är mil efter mil till lador och hus där frosten går tjurig vid grind, här är lustigt i stockeldens gula ljus, som darrar i nattens vind.
Du är fager, Brogren, i eldglans röd, där du gnider din svarta fiol, för mat och för brännvin du glömt all nöd, och din panna är ljus som en sol.
Och Jon, där du sitter vid grytan din, en baron i din mollskinnsskrud, se fast åren ha garvat ditt sega skinn, i ditt sot är du ung som en gud!
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man, som vill alla uslingar väl — kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan, och en skål för din gossesjäl!
Och när morgonens stjärnor blekna och dö och när ångorna stelna till is, och när dagningen skälver på myr och sjö vi sova på doftande ris.
Då sova vi alla på granris tungt och drömma om bleka mör och snarka och vända oss manligt och lugnt, medan elden falnar och dör.