Dan Anderssons dikt ”Jag väntar”, publicerad i Kolvaktarens visor 1915, börjar i ett konkret rum: en människa sitter vid sin stockeld medan timmarna går. Men väntan riktar sig bort från elden, mot ”en kvinna från färdvägar vida – den käraste, den käraste med ögon blå.” Redan här antyds att det inte är fråga om en vanlig avvaktan inför ett möte. Kvinnan kommer från avlägsna vägar, och hon beskrivs i samma ord som ett mantra. Dikten berättar inte om ankomsten; den undersöker vad längtan gör med den som väntar.
Formen bär fram känslan genom en sånglik rytm. De fyra stroferna har omväxlande rim, där långa rader följs av kortare: ”medan skogarna sjunga och skyarna gå” får ett nästan gungande fall. Särskilt verkningsfull är slutstrofen, som återvänder till första strofen men byter ut orden: stockeld blir mila, stjärnorna vandra blir skogarna sjunga, nätterna blir skyar. Därmed sluts en cirkel. Väntan är densamma, men landskapet förändras som om tiden rullat vidare utan att lösa något. Upprepningen av ”jag väntar”, ”den käraste” och ”ögon blå” fungerar nästan som en besvärjelse, något som måste sägas om och om igen för att ensamheten ska hålla ihop.
Bildspråket hämtas från kyla, mörker och skog. Den efterlängtade blir ”en vandrande snöhöljd blomma”, en motsägelsefull bild: blomman hör liv och värme till, men snön täcker den och gör henne frusen och overklig. Till henne hör också ”ett skälvande, gäckande skratt”, som antyder att drömmen alltid glider undan. Jaget ”trodde” sig se henne komma ”genom skogen, över hedarna en snötung natt”. Här är naturen inte bara kuliss. Skogen och hedarna förstorar avståndet, medan snön och natten gör ankomsten nästan visionär. Mitt i det kalla står bara elden vid milan som en konkret punkt av värme.
Den tredje strofen visar tydligt att allt rör sig i fantasin. ”Glatt ville jag min drömda på händerna bära” – verbet står i viljeform, och kvinnan kallas ”min drömda”. Jublet som skulle höjas, ”Välkommen du, som väntats i ensamma år!”, förblir ett utrop i föreställningen. Väntan har pågått i år, inte timmar. Kvinnan är en ”vandrerska”, någon som rör sig på avlägsna färdvägar och kanske aldrig når fram. Ändå fyller hon ensamheten med en riktning. Det är just frånvaron som gör henne till ”den käraste”; det är drömmen som håller bilden av hennes blå ögon levande.
När slutstrofen återvänder till milan, har ingenting förändrats: timmarna lider, skogarna sjunger, skyarna går. Han väntar fortfarande på en vandrerska från färdvägar vida, den käraste med ögon blå. Dikten sluter sig som en cirkel, och däri ligger dess kraft. Den beskriver inte kärlekens fullbordan utan längtans egen rytm. Därför kan ”Jag väntar” läsas både som en kärleksdikt och som en skildring av hur människan ger ensamheten form genom att drömma. Det gör den till en av Dan Anderssons mest koncentrerade bilder av tillvaron i gränslandet mellan arbete, natur och inre längtan.