Vid en stockeld eller mila sitter diktens jag och väntar medan timmarna går. Han väntar på en kvinna som färdats långt borta, och i hans föreställning är hon den käraste med blå ögon. Väntan fylls av drömmar: han ser henne som en snöhöljd blomma, hör ett gäckande skratt och tänker sig att hon kommer genom skog och över hedar en tung vinternatt. Stämningen är stilla och lite svårmodig, men också varm av längtan och hopp. Han vill bära henne till sin koja och ropa ett jublande välkommen efter alla ensamma år. Upprepningen i sista strofen förstärker känslan av att tiden nästan står stilla, medan skogarna sjunger och skyarna rör sig. Det är en romantisk, drömmande ensamhet där kärleken mer är en inre bild än en verklig person.
Jag väntar — Sammanfattning
Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida, medan stjärnorna vandra och nätterna gå. Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida — den käraste, den käraste med ögon blå.
Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma och drömde om ett skälvande, gäckande skratt, jag trodde jag såg den mest älskade komma genom skogen, över hedarna en snötung natt.
Glatt ville jag min drömda på händerna bära genom snåren dit bort där min koja står, och höja ett jublande rop mot den kära: Välkommen du, som väntats i ensamma år!
Jag väntar vid min mila medan timmarna lida medan skogarna sjunga och skyarna gå. Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida — den käraste, den käraste med ögon blå.