Vårens vind spelar i myrens gula starr, och i den rörelsen stiger barndomen upp: sagorna kring ön i Berga fors, den surrande ljungheden vid Luossa och de tunga steg som syskonen lärde sig under sina yngsta år. Redan inledningsbilden är ett gränsland, där myr och vatten går i varandra och där sagorna stiger som ur ett halvt dolt djup. Dan Anderssons «Till min syster» är ett direkt tilltal, en broders sång till en syster. Dikten ber om förlåtelse för att visan bär på ett stänk av bitter fröjd, men insisterar samtidigt på att musiken, våren och naturen har kraft att verka som läkedom. Den kretsar kring hur ett delat barndomsmörker kan mötas av årstidens återkommande nåd, och hur sången själv kan bli en gåva av tröst.
Formen bär fram just den sångbarheten. Fyra strofer om fyra rader hålls samman av korsrim: starr och gitarr, fors och pors, vår och bin, färg och berg, hägg och vägg. Rimmen är ibland nästan självklara, som i en folkvisa, och rytmen gungar fram med långa rader och mjuka betoningar. Det ger dikten en muntlig, sjungen karaktär; den vill inte bara läsas, utan låta. Äldre former som «däj» förstärker det förtroliga och ålderdomliga tilltalet, som om rösten kommer ur ett gemensamt minne. Upprepningen av «kom ut» i sista strofen och det jublande «härlig, härlig» i tredje skapar en rörelse från inåtvänd sorg till öppen inbjudan. Korsrimmen är som vågor: ett ljud skickas ut, ett annat svarar, och dikten hålls svävande mellan tal och sång.
Naturbilderna är konkreta och doftande: myrens gula starr, strandens unga pors och resedan vid väggen ger texten en sinnlig närvaro. Porsen blir bild för det starka som läker, en skarp och ren doft snarare än något sockrat. Luossas ljunghed surrar «yr av vind och vilda bin», och i raden finns både yrsel och oro. Där lärde sig syskonen tunga steg, och bilden av «barndomens beska vin» förvandlar det förflutna till en dryck som ingen utomstående kan veta hur djupt de drack. Sorgen får sedan form av skymning som söker dem och bleker kindens färg. Ändå återkommer våren varje år «i rosor klädd», och upprepningen av «härlig, härlig» brister fram nästan som ett religiöst jubel mitt i mörkret. Där står också en dag på knä för Konungen mot en natt av rädsla för skuggan; tro och skräck ryms i samma liv. När systern sedan dricker salighet ur flod, fjäll och berg, blir landskapet självt en kalk, och den nordiska naturen förvandlas till ett rum för helande.
Sista strofen vidgar blicken ytterligare. Stormen viner i apel, pil och hägg, men himlarna brinner till Guds stjärnors lov. Natur, gudstilltal och systerns innestängda rum möts i en mild uppmaning: «kom ut till oss och sov». Orden är ömsinta och samtidigt gåtfulla; sömnen kan vara vila, kanske också en djupare frid. Resedan vid väggen hör till det nära och slutna, medan ängens rosor ropar utifrån. Systern befinner sig i gränslandet mellan det skyddade och det öppna, och dikten vill leda henne ut i en större omslutenhet. Att sova bland rosor blir då inte en flykt, utan ett sätt att låta sig bäras av samma krafter som får vårvinden att spela.
Det som gör dikten betydelsefull är att den inte väjer för bitterheten. Den varken predikar tröst eller förnekar mörkret; den låter vind och storm, ros och skugga finnas i samma landskap. Barndomens sår får stå kvar, samtidigt som vårvind, blommor och stjärnor bär ett löfte om läkedom. Det privata tilltalet till systern öppnar sig mot något allmänmänskligt, eftersom smärtans orsak aldrig preciseras. Därför kan dikten läsas som en sång om minnets tyngd och naturens förmåga att ta emot den, en visa där det bittra och det friska får klinga i samma ackord.