Vårens första milda vind rör sig över myren, och diktens jag minns barndomen tillsammans med sin syster. Luossas ljunghed blir en plats där de lärde sig gå och där de delade något tungt, ett ”beskt vin” av sorg och skugga. Ändå återkom våren varje år ”i rosor klädd”, och systern tycks ha funnit tröst och salighet i flod, fjäll och berg. Jaget ber nästan om förlåtelse för visans ”bitter fröjd”, men vill att det starka ska läka.
Tonfallet är ömt och vemodigt men samtidigt uppmanande: sista strofen ropar ut systern i stormen och vårnatten, bland apel, pil och hägg, till en sömn under stjärnorna. Det är en kärleksfull hälsning som blandar barndomens mörker med naturens läkande kraft. Känslan är både sorgsen och befriande, som om våren kan omsluta även det svåra.