Hos Edith Södergran är höstens dagar genomskinliga och målade mot skogens gyllene fond. De ler åt hela världen, men det är ett stilla, avklarnat leende. Dikten gestaltar en känsla av mättnad: jaget har fått nog av blommor och grönska och finner ro i att somna utan önskan, med vinets röda krans vid huvudgärdet. Det ligger både njutning och avsked i bilden – något vackert har nått sitt slut, och det känns skönt snarare än sorgligt.
I slutstrofen blir stämningen kargare. Höstdagen har ingen längtan kvar, fingrarna är obevekligt kalla, och överallt i drömmarna faller vita flingor oupphörligt. Vintern närmar sig som ett tyst, oundvikligt tillstånd. Tonen är klar och sval, nästan ödslig, men inte ångestfylld. Dikten skapar en fridfull utmattning inför mörkret: en höst som varken vill eller fruktar, bara ser och somnar.