Diktens jag i Edith Södergrans «Landet som icke är» har tröttnat på allt som finns och riktar hela sin längtan mot ett land bortom verkligheten. Där uppfylls önskningar, kedjor faller och den sargade pannan får svalka i månens dagg. Stämningen är drömsk och högtidlig, nästan visionär: månen talar i silverrunor, och livet beskrivs som en het villa – en feberaktig villfarelse. Ändå finns en stilla triumf; jaget har funnit vägen dit genom själva längtan.
Mot slutet knyts landet till en älskad gestalt med gnistrande krona. Frågan om vem den älskade är får inget namn; natten är mörk och himlarna bara välver sig högre. Men i stället för att drunkna i tvivel slutar dikten i visshet: människobarnet sträcker armarna högre än alla himlar och får svaret att den älskade är den som jaget älskar och alltid skall älska. Känslan är på en gång ensam, upphöjd och trösterik.