Redan titeln – franskans "Vierge moderne", den moderna jungfrun – ställer fram en traditionell kvinnobild, men Södergran vänder sig genast bort från den: "Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum." Ordet "neutrum" kommer från grammatiken, inte från biologin, och just det bytet är avgörande. Jaget i dikten vill inte beskrivas utifrån ett kön utan utifrån en språklig och existentiell frihet. Det som följer är ingen förklaring utan en rad självdefinitioner där jaget byter skepnad från rad till rad. Här ryms en central tanke i Södergrans modernism: jaget är inte något givet, inte en färdig identitet, utan något som skapas genom språk och genom motsägelsefulla bilder.
Dikten är skriven på fri vers utan bunden meter eller slutrim. Rytmen bärs i stället upp av det återkommande "Jag är", en anafor som förvandlar texten till en besvärjelse eller ett manifest. Varje rad blir en proklamation, ett steg i uppbyggandet av ett nytt slags subjekt. Uppräkningen är återhållsam men rytmisk; de korta huvudsatserna ger tyngd åt varje bild, och sista radens utelämningstecken låter jaget fortsätta bortom diktens slut. Formen speglar innehållet: ett jag som vägrar att slutas, avslutas och fixeras.
Bildspråket rör sig mellan det djärvt poetiska och det nästan sakliga. Jaget beskrivs först som "ett barn, en page och ett djärvt beslut" – barndomens obestämda roll, pagens androgyna gestalt och beslutets aktiva kraft. Därefter följer bilder av att fånga och rymma andra: "ett nät för alla glupska fiskar", "en skål för alla kvinnors ära". Jaget är inte slutet kring sig självt utan en öppen behållare för begär och för andra kvinnors upphöjelse. Ändå stannar det inte där. "Jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, / jag är ett språng i friheten och självet" – rörelsen siktar mot frihet, men friheten innehåller också risk, slump och fördärv. Det är ingen idyllisk frigörelse, utan en frihet på osäkra villkor.
De följande raderna gör jaget till både kropp och löfte: "Jag är blodets viskning i mannens öra, / jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran". Här finns en erotisk spänning, men också en vägran. Jaget är inte enbart lust eller tillgänglighet; det är längtan och avvisande på samma gång. Ordet "förvägran" bär tyngd, eftersom det ger jaget makt att säga nej. "Jag är en ingångsskylt till nya paradis" blandar profant och sakralt, som om det nya livet kunde finnas alldeles nära, i en skylt, och ändå lova något radikalt annorlunda.
Slutraderna fogar samman motsatser: "Jag är en flamma, sökande och käck, / jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, / jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor". Eld och vatten brukar upphäva varandra, men här förenas de i ett "ärligt sammanhang" på "fria villkor". Det är diktens frihetsideal: inte ett jag som löst upp sig i spridda bilder, utan ett jag som klarar att hålla motsägelser levande och kalla det ärligt. "Vierge moderne" är betydelsefull just därför – som en egen form av modernistisk självbeskrivning där kön, begär och frihet inte låses fast utan förblir i rörelse.