Edith Södergrans "Vierge moderne" betyder "modern jungfru", men jaget i dikten vägrar att kallas kvinna och kallar sig i stället ett neutrum. Rösten radar upp en rad motsägelsefulla bilder: ett barn, en page, en solstrimma, ett nät, en skål, ett språng i friheten, en ingångsskylt till nya paradis. Jaget är på en gång köttets längtan och förvägran, eld och vatten – och just den blandningen tycks vara poängen. Känslan är trotsig, lekfull och upprymd, nästan sensuell. Här finns ingen vilja att bli ett enda ordnat jag; friheten ligger i att få vara många möjligheter samtidigt. Stämningen blir ett frispråkigt uppror mot alla försök att begränsa ett jag – särskilt ett kvinnligt jag – till en enda form.
Vierge moderne — Sammanfattning
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol ... Jag är ett nät för alla glupska fiskar, jag är en skål för alla kvinnors ära, jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, jag är ett språng i friheten och självet ... Jag är blodets viskning i mannens öra, jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran, jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck, jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor ...