Gustaf Frödings »En ghasel» är en dikt om att stå innanför och se livet pågå utanför, på andra sidan ett galler. Redan i första raden slås situationen fast: jaget ser världen genom gallret och kan inte, vill inte slita sig loss. Det är en ambivalent början. Världen är lockande, men själva betraktandet ger också njutning. Dikten bygger hela tiden denna spänning mellan skönhet och smärta, mellan längtan ut och bundenhet kvar.
Formen är en ghasel, en bunden diktform med ett återkommande omkväde, och Fröding låter ordet »gallret» återvända i slutet av rad efter rad. Därigenom hamrar han fast barriären i själva språket. Läsaren kan inte komma förbi det: varje ny bild av världen måste passera genom just detta ord, på samma sätt som jagets blick måste passera genom järnstängerna. Rytmen är rörlig, nästan sjungande, men omkvädet ger en dov puls. De många radslut som inte slutar på »gallret» bildar små rimpar, som »sjuder» och »ljuder», »björk» och »furumörk», »ut» och »minut». Det ger musikalisk rörelse, men gång på gång bryts den av gallret. På så vis låter dikten som en våg som slår mot ett hinder.
Världen är sinnligt mättad. Livet sjuder, och höga böljor kastar sig upp mot gallret; skratt och sånger når jaget, men bara som ljud genom stängerna. Därefter följer naturbilder med asp, al och björk, en furumörk brant och frisk doft. Vattnet över viken skimrar så att varje droppe blir en ädelsten. Sedan träder människolivet fram: båtar, ångare, hornmusik, muntra sångare och glada människor i tusental som drar ut till fest i berg och dal. Allt detta är livet, framställt i ljusa och rika bilder. Just att världen är så åtråvärd gör gallret grymmare. De positiva orden – »skönt», »friska», »präktigt», »härligt» – glöder mot det kalla, hårda gallret. I uttrycket »smärtsamt glatt och lockande» ryms hela diktens känsla: det som lockar är också det som gör smärtan tydlig.
I tredje strofen stegras rörelsen och begäret. Orden »jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut» driver fram en stegring från önskan till tvång. Där förvandlas livet till något man kan dricka: »om blott för en minut» vill jaget förtära världen, inte bara betrakta den. Samtidigt kommer kvävningskänslan tydligare: att stanna bakom gallret är att långsamt kvävas. Den tidigare njutningen i att se övergår i desperation. Det är en viktig vändning, eftersom den visar att avståndet till livet inte längre är en skönhetsram utan ett hot.
Sista strofen visar varför varje försök att böja eller rista gallret är förgäves. Hindret är inte yttre, utan inre: »ty i mig själv är smitt och nitat gallret». Här används smidesord – smida, nita – som gör jaget till sin egen fångvaktare och gallersmed. Därför hjälper inget våld mot stängerna. Slutraden »och först när själv jag krossas, krossas gallret» är diktens paradox: friheten kräver att jaget självt bryts sönder. Ordet »krossas» upprepas, först om jaget, sedan om gallret, som om de vore samma sak. Det kan läsas som död, som upplösning av ett destruktivt själv eller som en nödvändig smärtsam förvandling.
Diktens kraft ligger i att form och innehåll bär varandra. Omkvädet gör fångenskapen hörbar, medan de sinnliga bilderna gör friheten synlig, doftande och ljudande. »En ghasel» är ingen yttre fängelseskildring, utan en bild av hur människan kan stänga in sig i sig själv – och av hur stark längtan efter livet kan bli när det når en bara genom gallret.