Hos Fröding står ett jag vid gallret och ser världen sjuda utanför: båtar, sång, glittrande vatten och människor på väg till fest. Livet doftar och skimrar, men jaget kan inte slita sig. Ljuset och festen utanför gör smärtan starkare, eftersom livet är så nära och ändå ouppnåeligt. Först tycks gallret vara ett yttre hinder, nästan som ett fängelsefönster.
I slutstroferna vänds bilden: gallret är smitt och nitat i jaget självt, och därför kan det varken tänjas eller brista. Känslan rör sig från intensiv längtan och förtvivlan – ”jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut” – till en mörk insikt om den egna fångenskapen. Stämningen blir dubbel: omvärlden är lockande och ljus, medan den som betraktar den förblir instängd. Det återkommande ordet ”gallret” hamrar fast känslan av upprepning och ofrihet.