Frödings dikt börjar i ett ljust sommarns landskap: det skimrar i molnen, glittrar i sjön och den gröna skogen står kring de gungande ängarna. Men hemkomsten vänds snabbt till förlust. Där faderns gård en gång låg är det nu tomt, bränt och kalt, och kvar finns bara en bar berghäll.
Ändå lever minnet tydligt: en vit gavel, ett öppet fönster, pianomusik och faderns röst innan sjukdomen gjorde livet sorgset och tungt. Diktens jag lägger sig vid vattnet för att höra något om det gamla i Alsterns dal, men sjön svarar svagt och sorgset: allt är kastat för vinden sedan tjugu år – dött, begravet och glömt. Det enda som återstår är vattnets eviga vaggsång. Naturen är på samma gång trösterik och likgiltig; den fortsätter att glittra och susa fast det mänskliga liv som diktens jag minns är borta. Det är en sorg som inte ropar utan viskar, buren av vinden och vattnet. Stämningen är stilla och melankolisk, och sommarens ljus förstärker snarare sorgen över allt som försvunnit.