I "Strövtåg i hembygden" skildrar Gustaf Fröding en återkomst till ett landskap som fortfarande lyser av sommar, men där barndomshemmet är borta. Titelns strövtåg är både en yttre vandring och en inre genom minnet. Dikten rör sig mellan två upplevelser: den glittrande naturen och minnet av något som brunnit, tystnat och försvunnit. Dess centrala tanke är att det förflutna inte kan återfås – det finns bara kvar som minne, som en sval vind över kala berghällar.
Redan formen bär fram den dubbla känslan. De åtta stroferna har fyra rader var med korsrim, och rytmen växlar mellan fyra och tre betonade takter. Det ger en visartad, nästan sjungande gång, som om dikten själv ville vara en av de visor den nämner. Inledningen är full av ljus: "skimmer i molnen och glitter i sjön", ljus över stränder och näs, den härliga gröna skogen och ängarnas "gungande gräs". Naturen glittrar och rör sig, nästan festligt, och hembygden hälsar vandraren glad.
Men redan i andra strofen bryts idyllen med ett tankstreck: "var mig hälsad! - Men var är min faders gård, / det är tomt bakom lönnarnas rad." Lönnarna står kvar som ett spår av odling, men bakom dem finns ingenting. Upprepningen av "tomt" tillsammans med "bränt", "härjat", "kalt" och "bar" gör frånvaron fysisk. Det som återstår är berghällen, och över den går minnet "med vinden svalt" – inte varmt och tryggt, utan svalt och ömtåligt.
Minnet skildras sedan som en halvt drömd syn: "som jag såge en gavel stå vit / och ett fönster stå öppet däri". Där ljuder piano och en "munter bit" med "käck melodi". Därefter hörs faderns röst, men bara som den var "när han ännu var lycklig och ung", innan sången tystnade i hans "dödssjuka bröst". Konjunktivformerna "såge" och "vore" visar att detta inte är en verklig återkomst, utan en möjlig, sviktande minnesbild.
När refrängen "Det är tomt, det är bränt" återkommer i sjätte strofen, vill jaget lägga sig vid sjön för att höra fadern tala om "det gamla i Alsters dal". Men det är sjön som svarar, i ett "sorgsna och sorlande svar", som är både vattenljud och röst. Svaret är hårt: "Det är kastat för vind sedan tjugu år, / det är dött och begravet och glömt." De tre orden radar upp förlusten och understryker att tiden inte bara har tagit gården, utan raderat den.
Ändå slutar dikten inte helt i tomhet. Sjöns sista ord lyder: "min eviga vaggsång är allt som finns / av det gamla i Alsters dal." Ordet "vaggsång" förvandlar sorlet till en sång som fortfarande lever. Dikten själv har samma visform och blir därmed en slags vaggsång över det förlorade. Det som gör den betydelsefull är hur den låter ett personligt minne bli allmängiltigt utan att lämna den konkreta hembygden. Sorgen uttrycks inte i stora ord, utan genom kontrasten mellan ljus och tomhet, sång och tystnad – och genom att låta minnet sjunga vidare när allt annat är borta.