Ett kort möte mellan två ensamma människor står i centrum. Jaget är ensamt; den andre kommer också ensam, och deras vägar korsas bara för ett ögonblick. Han dröjer inte, men något i blicken antyder att han skulle vilja stanna. De talar inte med ord – ögat talar i stället. Tilltalet ”du obekante, du välbekante” fångar den dubbelhet som uppstår: den andre känns både främmande och märkvärdigt nära.
Sedan rör sig dikten framåt i tiden. En dag försvinner, ett år går, och minnen tränger undan varandra. Ändå blir just den korta stunden kvar hos jaget som något evigt. Den beskrivs som både bitter och ljuv, vilket ger mötet en melankolisk laddning: något värdefullt och nära som aldrig fick bli mer än en blick. Stämningen är stillsam, längtande och en aning sorgsen.