Redan i öppningen vänder Karin Boye på en vanlig föreställning: den mätta, fullbordade dagen är inte störst. Det är längtan och törsten som ger livet spänning. Dikten talar om en färd där målet finns, men där vägen är det som verkligen räknas. Även rasten får sitt värde av att vara tillfällig – en natt vid elden, bröd som bryts, en sömn som blir trygg just för att man snart ska vidare. Stämningen är varm men rastlös, öppen och förväntansfull. Sista strofen blir en uppmaning: bryt upp, dagen gryr, äventyret är oändligt. Det är en dikt om att välja rörelse framför stillastående, om att våga fortsätta och om att se själva sökandet som något stort.
I rörelse — Sammanfattning
Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.