Karin Boyes dikt skildrar ett jag som vakar en ljummen aprilnatt och väntar på en fallande stjärna. Enligt folktron infrias en önskan om man hinner önska medan stjärnan glimmar till. Men natten är stilla och lyhörd: gräset växer, stjärnorna lyssnar och går lugna fram utan att någon snavar. Väntan blir nästan otålig, som om hela naturen håller andan men ingenting händer. Ändå finns en stark förtröstan. Skulle jaget somna spelar det ingen roll – önskan är så intensiv att hela den tysta natten och hela den vida rymden är alldeles full av den. Det är både en bild av yttre stillhet och inre spänning. Längtan efter att något ska hända blandas med tillit till att natten bär önskan vidare. Hoppet och väntan på något som kanske aldrig visar sig är ändå starkt närvarande. Dikten fångar hur en enda längtan kan kännas väldig nog att fylla hela universum.
Önskenatt — Sammanfattning
Om någon stjärna lossnar och segnar vit genom luften, då fyller hon, sägs det, var bön, som når den korta glimrande banan.
Jag väntar och väntar. Det är april, en ljum och lyhörd natt i april, då gräset växer och stjärnorna lyssna - de gå så lugna i natt sin väg, och ingen enda snavar och faller!
Men om jag somnar, så gör det allsintet: sliter en stjärna sig lös i natt, så måste hon känna min bön, var hon sjunker, fastän jag sover - ty hela den tysta, tysta natten är hela den vida, vida rymden alldeles full av min enda önskan!