Karin Boyes «Önskenatt» utgår från en folklig föreställning: den som ser en stjärna falla får en önskan uppfylld. Första strofen formulerar detta som ett villkor – "Om någon stjärna lossnar" – och skjuter in ett "sägs det" som visar att det är ett gammalt talesätt, inte en given sanning. Dikten kretsar kring väntan och längtan. Jaget väntar och väntar i en aprilnatt, medan gräset växer och stjärnorna lyssnar. Men ingen stjärna faller; de går lugna sin väg. I början finns en stilla förhoppning, nästan barnslig, men också en växande otålighet. I stället för ett fall växer diktens egentliga tanke fram: önskan är redan så stark att den inte behöver stjärnans fall. Om jaget somnar, spelar det ingen roll, eftersom hela natten och hela rymden redan är fyllda av den enda önskan.
Dikten är skriven på fri vers, men den bärs upp av en tydlig rytmisk rörelse genom upprepningar och parallellismer. Inledningens verb "lossnar" och "segnar" får liknande klang och rytm, nästan som ett stilla fall genom ljudbilden. "Jag väntar och väntar", "den tysta, tysta natten" och "den vida, vida rymden" ger texten en besvärjande klang. Upprepningen av "hela den" i slutstrofen vidgar blicken steg för steg: först natten, sedan rymden, till sist önskan som fyller allt. Meningen "Men om jag somnar, så gör det allsintet" bryter med sitt talspråkliga ord "allsintet" mot den högtidliga stämningen och gör rösten påtaglig och mänsklig. Radbrytningen i första strofen – "var bön, som når / den korta glimrande banan" – låter läsaren för ett ögonblick sväva i ovisshet innan den korta ljusbanan sluts.
Bildspråket bygger på kontrasten mellan det lilla och det oändliga. Stjärnans bana är "kort" och "glimrande", medan natten är "tyst" och rymden "vid". Naturen är inte bara kuliss, utan medagerande: "gräset växer och stjärnorna lyssna" ger en lyhörd värld där allt tycks invänta något. Aprilnatten är "ljum och lyhörd", och den dubbla allitterationen i ljudet l binder samman värme och uppmärksamhet. Stjärnorna personifieras genomgående; de går, lyssnar, kan snava och falla. Utropet "ingen enda snavar och faller!" rymmer både lättnad och besvikelse: stjärnorna är lugna, men just därför uteblir tecknet. Jaget säger om stjärnan "hon" – den är ett levande väsen som måste känna bönen. Just ordet "bön" i första strofen glider i slutet över i "önskan". En bön riktas utåt, medan en önskan bärs inifrån. Dikten rör sig alltså från en yttre magi till ett inre tillstånd.
I slutstrofen markeras vändningen med ett tankstreck: "fastän jag sover –". Det är här dikten lämnar villkorsmagin och slår fast en egen sanning. Den lilla vardagsmagiska scenen – att önska vid ett stjärnfall – blir en bild för hur stark längtan kan upplevas inifrån. Den sovande människan behöver inte längre se något tecken; hennes önskan har redan fyllt universum. Därmed ställs inte heller frågan om önskan blir uppfylld i vanlig mening. Det viktiga är att längtan är verklig, så verklig att den tycks rymmas i hela skapelsen. Stillheten i aprilnatten blir ett slags behållare för allt det outsagda. Dikten får något både stillsamt och gränslöst över sig: en natt som är full av väntan, men också full av närvaro.