”Sov du lilla vide ung” är en mild vaggvisa riktad till en liten videbuske, eller snarare dess knoppar, som ännu vilar i vintern. Runt omkring sover björk, ljung, ros och hyacinter, och våren känns långt borta. Rösten i dikten talar till växten som till ett barn: ömt, tröstande och nästan viskande. Samtidigt finns solen redan där som ett vakande öga och en vaggande famn, vilket gör kylan mindre sträng. Upprepningarna förstärker vaggsångens rytm.
I andra strofen vänds blicken framåt. Snart ska skogsstigen bli grön och varje blomma slå ut, och den lilla bönen om solsken handlar om att den vintertrötta videbusken ska orka vänta tills den grönskar igen. Stämningen är stilla och hoppfull: en övergång mellan vintervila och vårförväntan, trygg som en godnattvisa men med en tydlig längtan efter ljus och värme. Naturen får barns drag, och årstidsväxlingen känns både oundviklig och trösterik.