Les plus lus ▸
Erik Gustaf Geijer
Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.
Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. —
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.
Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.
Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.
Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.
Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.
När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!
Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll.
Himlen dig har i kväll.
Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå: Bara jag slapp att så ensam här gå
Brummelibrum, vem luffsar där? Buskarna knaka, en hund visst det är.
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad. Se, en kamrat det va bra, säg god dag.
Klappar så björnen med händerna små, räcker fram korgen, se här smaka på
Nalle han slukar mest allt vad där är. Hördu, jag tror att du tycker om bär.
Mor fick nu se dem gav till ett skri. Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
Åh varför skrämde du undan min vän? Mor, lilla, bed honom komma igen.