Mors lilla Olle handlar om en liten pojke som går ensam i skogen. Han är rosig och nöjd, men känner sig lite övergiven och önskar sällskap. När han hör något i buskarna tror han att det är en hund och blir glad över att ha fått en kamrat. Utan rädsla klappar han björnen och bjuder den på bären i sin korg. I den trygga, naiva stunden uppstår både komik och värme. När modern får syn på björnen och skriker, flyr björnen, och Olle förstår ingenting. Han vill bara att vännen ska komma tillbaka. Berättarrösten är varm och lite road. Stämningen är ljus, humoristisk och spänningsfylld, med en ömsint kontrast mellan barnets oskuldsfulla nyfikenhet och den vuxnas rädsla.
Mors lilla Olle — Sammanfattning
Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kinden och solsken i blick. Läpparna små utav bär äro blå: Bara jag slapp att så ensam här gå
Brummelibrum, vem luffsar där? Buskarna knaka, en hund visst det är. Lurvig är pälsen, men Olle blir glad. Se, en kamrat det va bra, säg god dag.
Klappar så björnen med händerna små, räcker fram korgen, se här smaka på Nalle han slukar mest allt vad där är. Hördu, jag tror att du tycker om bär.
Mor fick nu se dem gav till ett skri. Björnen sprang bort, nu är leken förbi. Åh varför skrämde du undan min vän? Mor, lilla, bed honom komma igen.