Redan i första raden ställer Edith Södergrans dikt två rörelser mot varandra: dagen svalnar mot kvällen, men jaget räcker fram en hand som bär vårens värme. Hela dikten rör sig i spänningen mellan svalnad och hetta, dröm och verklighet. Jaget ber duet att dricka värmen ur hennes hand och att ta hennes vita arm och hennes smala axlars längtan; hon drömmer om att en enda natt få känna hans tunga huvud mot sitt bröst. Det är på en gång en öm inbjudan och ett utlämnande av kroppen. Att upplevelsen beskrivs som ”underlig” visar att närheten ännu är en möjlighet, något hon föreställer sig snarare än minns.
Färgerna bär mycket av diktens betydelse. Det vita återkommer i armen och skötet; det röda i rosen och blodet; det skära i de drömmar som senare krossas mot verklighetens hårda klang. Att hon håller fast en ros som ”vissnar snart” säger något om kärlekens närvaro och förlust på samma gång. Kronan som härskaren räcker fram är lika tvetydig: en krona brukar höja, men här böjer den ned jagets huvud mot hjärtat. Kärleken tycks därför både kröna och underkuva. Duet beskrivs som ”härskare med kalla ögon” – blicken är kall medan jagets händer är heta – och i tredje strofen blir han ”min herre”, ett ord med feodal och religiös klang.
Tredje strofen visar vad mötet kostar. Jaget känner igen sin herre ”darrande” och upplever genast hans tunga hand på sin lätta arm. Frågan ”Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud?” ställer det lekfulla och självständiga mot det fasta greppet om en skälvande kropp. Verklighetens hårda klang slår mot de skära drömmarna. Greppet kan läsas som både åtrå och maktutövning, men det gör något med jaget: det får henne att se sina egna drömmar som just drömmar.
Dikten saknar bunden vers och slutrim, men den har en tydlig musikalitet. Rytmen byggs av upprepningar: ”tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan” blir nästan besvärjande. Senare återkommer ”Nu känner jag ren …” när hans grepp tar över, och i slutstrofen driver parallellismen ”Du sökte … och fann …” fram en retorisk klimax. Det ålderdomliga ”ren” – i betydelsen redan – förstärker känslan av att allt sker oundvikligt. Ellipserna efter ”kvällen”, ”längtan”, ”snart” och ”drömmar” låter tanken fortsätta utanför raderna. Den korta slutraden ”du är besviken” faller sedan med en tyngd som får hela diktens maktförhållande att vända.
Det är just slutstrofen som gör dikten betydande. Duet sökte något litet och lätthanterligt – en blomma, en källa, en kvinna – men fann något större: en frukt, ett hav, en själ. Hans besvikelse är det sista ordet, men den är samtidigt jagets tysta triumf. Hon kan inte reduceras till hans förväntan. Därför blir ”Dagen svalnar” inte bara en dikt om kärlek, utan om att vakna ur sina skära drömmar och möta verklighetens hårda klang – och ändå stå kvar med en egen inre rymd.