I Edith Södergrans "Dagen svalnar" möter vi ett jag som talar till en älskad i skymningen. Redan i öppningen finns en dämpad längtan: dagen svalnar, och jaget räcker fram sin hand, sin arm, sina axlars längtan. Hon vill ge värme men också känna den andres tyngd mot sitt bröst. Snart vänds stämningen. Den älskade kastar en röd ros i hennes vita sköte, men blir en härskare med kalla ögon. Hon tar emot kronan, böjer huvudet och känner hans fasta grepp om sin skälvande kropp. Där hennes klingande jungfruskratt och högburna frihet fanns, hörs nu verklighetens hårda klang mot drömmarna. Slutstrofen samlar erfarenheten i en koncentrerad besvikelse: han sökte en blomma men fann en frukt, sökte en kvinna men fann en själ. Det är innerligt, svårmodigt och lite resignerat.
Dagen svalnar — Sammanfattning
Dagen svalnar mot kvällen ... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan ... Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna ditt tunga huvud mot mitt bröst.
Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte — jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart ... O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta ...
Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm ... Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina skära, skära drömmar.
Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ — du är besviken.