Natten har kommit och diktens jag står på trappan och lyssnar. Stjärnorna svärmar i trädgården, nästan som om de vore levande, medan jaget står kvar i mörkret. Plötsligt hörs en stjärna falla med en klang. Ur det lilla ögonblicket växer en varning: gå inte ut i gräset med bara fötter, för trädgården är full av skärvor.
Det är en förtätad bild av närhet till något stort och vackert, men också av dess risk. Stjärnorna känns både avlägsna och farligt nära; deras ljus blir till splitter i gräset. Stämningen är stilla, mörk och lite sagolik, med en ömhet som plötsligt slår över i försiktighet. Jaget tycks både lyssna in natten och vilja skydda någon från det vassa som gömmer sig i det vackra. Kvar finns en blandning av förundran och vaksamhet.