Första halvan av dikten är en rad frågor, nästan som ett munhuggeri på dansgolvet: varför är alla så tysta, har alla leenden redan kyssts, finns det inga par att föra samman? Sedan svarar en röst, troligen en ung kvinna. Hon radar upp sitt arbete – varpa garn, kärna smör, klippa får, plocka bär, väva vadmal – och konstaterar krasst att hennes läppar aldrig blivit kyssta och inte blir det i år heller. Men slutet har en retfull vändning: om hon gifter sig när hon blir gammal, ska hon ta den som då är ung. Det skapar en blandning av saknad, självironi och busig framtidstro. Tonen är folkviselätt och dansant, men under rytmen ligger en stilla längtan efter närhet som skjuts på framtiden, medan vardagens sysslor bär livet vidare.
Aspåkerspolska — Sammanfattning
Varför sitta vi så still och tysta? Ha vi uttömt alla kära ord? Äro alla de små läppar kyssta som gå leende kring detta bord?
Äro alla de små kvinnor gifta som gå trippande i denna sal? Finns här inga hjonelag att stifta, brinna inga hjärtan i vår dal?
— Jag skall varpa garn och jag skall nysta, jag skall kärna smör och klippa får, Aldrig äro mina läppar kyssta, aldrig bliva de i detta år.
Jag skall plocka bär och väva vammal, jag skall verka, förr'n jag blir för tung. Om jag gifter mej, när jag blir gammal, skall jag taga dej, om du är ung.