Redan i titeln till Erik Axel Karlfeldts «Aspåkerspolska» anas dansen: en polska från Aspåker, ett stycke rytmiserad allmogevärld. Dikten bygger en liten scen med två röster. Först frågar en stämma varför alla sitter så stilla och tysta, om alla kära ord redan är uttömda, om alla små läppar är kyssta, om alla små kvinnor är gifta och inga hjärtan brinner i dalen. Sedan svarar en annan röst — en ung kvinna, får man förmoda — med ett arbetsår i stället för en kärleksförklaring.
Frågorna i de två första stroferna har en otålig, nästan bjudande rytm. Korsrimmen knyter ihop centrala motsättningar: "tysta" rimmar på "kyssta", "ord" på "bord", som om tystnaden vid bordet har med uteblivna kyssar att göra. Upprepningen av "Äro alla" och "Finns här inga" radar upp en frånvaro: inga ord, inga kyssar, inga ogifta kvinnor, inga hjonelag att stifta, inga brinnande hjärtan. Frågestämmans diminutiv — "små läppar", "små kvinnor" — gör flickorna nätta men också lite förminskade; de framställs som något som borde kysas och giftas bort. Det är en friande och retsam inledning, men den stannar vid ett slags stillastående fest.
Efter tankstrecket byter dikten röst och register. Svaret är inte ja eller nej utan en uppräkning av arbete: "Jag skall varpa garn och jag skall nysta, / jag skall kärna smör och klippa får." Flickans tid ägs av sysslor som följer årstiderna — varpa och nysta, kärna och klippa, plocka bär och väva vammal. Verben är konkreta och kroppsliga; de flyttar blicken från salen och bordet ut till gårdens arbetsår. Den ålderdomliga formen "vammal" och ordet "hjonelag" rotar texten i en allmogevärld, medan pluralformerna "äro" och "bliva" ger en högtidlig, nästan rituell ton. Versen följer polskans svikt, men nu är det arbetets rytm snarare än dansens.
Mitt i arbetslistan upprepas förnekelsen: "Aldrig äro mina läppar kyssta, / aldrig bliva de i detta år." Ordet "aldrig" dubbleras, men andra raden inskränker det till året. Där finns en bitterhet — munnen förblir okysst medan händerna arbetar — men också en öppning: det är bara i år. Rimmet mellan "nysta" och "kyssta" ställer arbetet direkt mot kärleken, som om garnet är det enda fingrarna får vidröra.
Sista strofen bär diktens vassaste vändning: "Om jag gifter mej, när jag blir gammal, / skall jag taga dej, om du är ung." Flickan vänder på frieriets logik. Hon skjuter upp kärleken till en oviss framtid, men behåller makten att välja: om hon en gång gifter sig, ska hon ta en ung man. Det kan läsas som både skämt och avfärdande — ett svar till den som nyss frågade varför inga hjärtan brinner. Hon varken nekar eller lovar; hon ställer ett villkor som gör henne till subjekt i stället för en av de "små kvinnor" som trippar omkring i salen.
Betydelsen ligger i den dubbelheten. Dikten ser ensamhet och arbetsbörda i vitögat, men gör det i polskans svängande rytm, så att allvaret inte blir sentimentalt. Rösten är en ung arbetande kvinna som svarar med stolthet och ironi. Det är en dansdikt, en replikväxling och ett litet porträtt av en dal där kyssar får vänta medan smör, garn och vadmal kräver sin tid.