Redan i första raden slår Karlfeldt fast en hel livshållning: »Intet är som väntanstider«. Dikten är inte en hyllning till högsommarens mognad utan till förspelet, det som ännu inte har blivit. Den springer ur en paradox: väntan, som vi ofta upplever som brist, framstår här som rikare än fullbordan. Naturens tidiga vår och hjärtats trolovningstid kastar ett klarare ljus än maj, sommar och den färdiga frukten.
Första strofen bygger ett landskap av pågående liv. »Vårflodsveckor« och »knoppningstider« är ord för rörelse och möjlighet, inte för färdigt resultat. Det är därför april, den »klarnande«, får ett ljus som maj aldrig kan ge. Talaren vill gå på »stigens sista halka«, den sena snöfläckens halhet, och ta emot skogens »dävna svalka« och »djupa sus«. Dessa ord gör våren kroppslig: fukt, svalka, ljud. Sedan kommer en radikal byteshandel: sommarens hela vällust offras för »de första strån som blänka« i en dunkel furusänka och för »den första trastens drill«. Upprepningen av »första« är avgörande – det är inte mängden utan det första, det nyfödda, som har värde. Ljuset i den mörka sänkan blir nästan sakralt.
Andra strofen flyttar samma tanke till kärleken. »Längtanstider«, »väntansår«, »trolovningstider« bildar en serie där tiden själv är kärlekens form. »Hemlig hjärtanskär« är ett gammaldags, ömt uttryck som antyder en kärlek som ännu inte tillhör offentligheten, en som skyddas av hemligheten. Raderna »Sällan mötas, skiljas snarligt« är korta i sin rytm, nästan som ett hjärtslag; det sällsynta mötet och det snabba avskedet gör längtan skarpare. Att drömma om »allt ljuvt och farligt livet i sitt sköte bär« visar att det ouppfyllda rymmer både lockelse och risk – just därför är det mer levande än det säkra. Slutraderna »Gyllne frukt må andra skaka« är nästan stolta: talaren väljer att vaka i sin lustgård medan träden knoppas. Ordet »lustgård« för tankarna till ett paradisiskt tillstånd, men det är inte frukterna som lockar, utan själva bevakandet. Det är ett ja till försakelsen, inte ett nederlag.
Formen bär fram väntandet. Båda stroferna följer samma rimmönster med tre rimmande rader i början, ett kortare rim som återkommer som ett eko, en rimflätning i mitten och ett avslutande trerim. De korta raderna – »som den klarnande april«, »och den första trastens drill«, »livet i sitt sköte bär« – skapar små pauser, som om dikten själv håller andan inför det som ska komma. Rytmen är fallande och sångbar, med betoning på första stavelsen; den påminner om en vandring på en stig, stadig men lätt. Orden »tider« och »sprider« återkommer och gör dikten till en besvärjelse, ett mantra för den som vill stanna kvar i förväntan.
Det som gör dikten betydelsefull är inte bara dess svenska vårlandskap utan dess försvar för mellanrummet. Karlfeldt vänder på en vanlig föreställning: att lyckan finns i målet. Här är knoppen mer värd än blomman, trasten som just har börjat sjunga mer värd än sommarens fulla kör. Därför kan man läsa »Intet är som väntanstider« både som en naturdikt och som en liten filosofi om begäret. Den talar om att vilja behålla längtan, inte för att man är rädd för fullbordan, utan för att väntan har ett eget ljus.