I «Intet är som väntanstider» hyllar Karlfeldt förväntan framför fullbordan. Naturen ger bilden: aprilveckor med töväder, knoppning och skogens svalka är starkare än sommarens vällust. De första stråna i en mörk furusänka och den första trastens drill väger tyngre än allt det mogna och färdiga. Diktens jag föredrar vårens och längtans tid framför den tid då allt redan är uppnått.
Andra strofen för över samma känsla till kärleken. Trolovningstiden, de sällsynta mötena och drömmarna om allt livet bär i sitt sköte är mer värda än att äga det man längtar efter. Medan andra skakar ner gyllene frukt väljer talaren att stanna kvar, vaka och försaka i sin lustgård där träden knoppas. Stämningen är innerlig, dröjande och lite svårmodig – en hyllning till det ofullbordade.