Redan i första strofen i Harriet Löwenhjelms «Beatrice-Aurore» öppnas en dubbelhet: köpet av en gammal drömbok i ett antikvariat i Gamla stan är påtagligt och vardagligt, men boken leder in i en nattlig drömvärld som inte låter sig tydas. Dikten berättar om ett jag som i drömmen möter Beatrice-Aurore, en kvinna som varit älskad och som varit död i många år. De går tillsammans i en lindallé, talar som barn, och när jaget vill äga henne på nytt – ”säg vill du bliva min?” – ropar hon ”Ta fatt mig då!” och försvinner in i en gammal väderkvarn. Jaget letar förgäves i mörka vrår, vaknar gråtande och slår upp drömboken. Den ger inget svar: ”men där stod ingenting.”
Diktens centrala idé rör kärlekens efterverkningar och omöjligheten att fånga det förflutna. Beatrice-Aurore är inte en vanlig drömbild; namnet dubblerar ljuset. Beatrice för tanken till en idealiserad, nästan himmelsk älskad, och Aurore till gryningens första ljus. Ändå är hon död, och drömmen ställer henne både nära och oåtkomlig. Att hon ”stod mig när, tog min hand” och manar ”Kom!” visar en omvänd dragning: det är den döda som kallar, inte drömmaren som frammanar henne. Kärleken framstår som det enda som betytt något: ”den enda jag tyckt om.” Därför bär drömmen både lust och sorg.
Dikten är uppbyggd i sju fyrradiga strofer med en rörlig, nästan sjungande rytm. Många strofer har tre längre rader och en kort avslutande rad, som ”i folioformat” och ”men där stod ingenting”. Det ger en fallande paus i varje strof, som ett andetag eller ett eko. Rimmen växlar: ”barn” och ”kvarn”, ”min” och ”in” binder raderna mjukt, medan andra rim är halvrim eller assonanser, exempelvis ”sting” och ”ingenting”. Ålderdomliga verbformer som ”gingo” och ”stodo” bidrar dessutom till en sagoton, som om drömmen rörde sig i ett tidlöst landskap.
Bildspråket är konkret och åldrat: Gamla stan, Kornhamnstorg, Hallbecks antikvariat, en drömbok i folioformat. Allt ramas in av damm, ålder och kunskap som är lagrad men kanske inte längre läsbar. I drömmen förskjuts samma åldrande ut i naturen: lindallén, de ”gula, våta bladen” som fallit, och den ”gamla väderkvarnen”. De gula bladen hör ihop med tårar och glädje: jaget gråter men är ”ändå glad.” Här ligger diktens paradox. Minnena gör ont just för att de innehåller närhet och ömhet; sorgen och lyckan är inte motsatser utan samma känsla.
Nyckelord som ”gammal”, ”våt”, ”dunkla”, ”leta” och ”ropade” förstärker rörelsen från stilla vandring till förtvivlad jakt. Väderkvarnen är särskilt laddad: den är gammal, har en dörr, och inuti finns dunkla vrår. Den kan läsas som tidens kvarn, som mal sönder det som varit, eller som en plats där det älskade försvinner bortom räckhåll. När Beatrice-Aurore ropar ”Ta fatt mig då!” och slinker in, blir leken allvar. Jaget springer efter men finner henne ingenstans. Förlusten upprepas i själva drömmen, och uppvaknandet ger ingen lindring.
Det som gör dikten betydelsefull är just slutet: drömboken, som skulle kunna förklara drömmen, är tom. ”Jag vaknade vid att jag grät / och kände hjärtats sting, / och i min drömbok sökte jag, / men där stod ingenting.” Sista raden är nästan brutal i sin enkelhet. Dikten låter inte sorgen lösas upp i en tolkning eller tröst. Kvar finns bara gråten, hjärtats sting och en bok utan ord. Därmed visar Löwenhjelm hur stark en dikt kan vara genom att vägra förklaring: det viktigaste – kärleken, döden, saknaden – står inte att läsa i någon bok. Det måste levas om igen, natt efter natt, i drömmen.