En dröm om en död ungdomskärlek står i centrum. Diktens jag har köpt en gammal drömbok i Gamla stan, och natten därpå möter jaget Beatrice-Aurore i sömnen. Hon är en käresta som varit död i många år, men i drömmen är hon nära: hon tar jagets hand och manar det: Kom! De vandrar tillsammans genom en lindallé på gula, våta löv. Stämningen är både sorgsen och lycklig – jaget gråter men känner sig ändå glad, och de talar som barn.
När jaget vill vinna henne för gott, leker hon kurragömma och försvinner in i en väderkvarn. Jaget letar förgäves i alla mörka vrår. Uppvaknandet blir smärtsamt: jaget gråter och känner hjärtats sting, men drömboken ger ingen förklaring. Dikten fångar en längtan efter det förflutna och en kärlek som bara finns kvar i drömmen – vacker, men omöjlig att hålla fast.