Våren bryter fram med kraft: knoppar spricker ur svarta träd, nätterna är korta och ljusa, och bonden ser hur säden gror på slätterna. Solen skiner varmt i både stora och små städer, där mödrar bär sina barn och snälla familjefäder rör sig. Även kärleken är ute i det fria – par går vid vikar, i lundar och över fält. Det är en vardaglig, nästan idyllisk bild av liv som vaknar.
Men mitt i allt detta bärs somliga bort som lik, och samtidigt föds små barn. Vårens livskraft och döden sker sida vid sida, utan dramatik. Stämningen blir ljus men allvarlig, varm men skör. Det är inte en dyster dikt, men våren får inte vara enbart ljus. Talaren tycks betrakta det hela stilla, som en naturlig del av tillvaron, utan att moralisera. Just den samtidigheten – kärlek, födelse och död i samma vårljus – ger dikten dess eftertänksamma, lite ömtåliga ton.