I Harriet Löwenhjelms dikt «Tag mig. — Håll mig. — Smek mig sakta.» talar ett jag som redan vet att natten är den sista. Dikten är en bön om närhet, riktad till någon som sitter vid dödsbädden. Redan i första raden läggs tre korta uppmaningar efter varandra: tag, håll, smek. Det är inte stora ord utan små, fysiska önskningar. Raden ”Gråt ett grand – för så trista fakta” ställer känslan mot det kyliga ordet fakta: döden är ett faktum, men den som dör vill ändå bli hållen. Hela texten rör sig i detta spänningsfält mellan ömhet och skräck, mellan det levande ”vi två” och den kalla jorden.
Diktens form bär fram samma dubbelhet. De två första stroferna är jämnt byggda med korsrim och en rytm som nästan vaggar. Orden ”varligt”, ”liten stund”, ”en blund” och frasen ”Än en liten stund är vi två” skapar en förtätad närhet. Samtidigt andas raderna tungt: punkterna och tankstrecken efter ”Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.” ger en avbruten, viskande rytm, som om orden kostar kraft. Uppmaningen ”Gå ej från mig” följs av frågan ”Du vill ju stanna?” – ett hopp om att den andra också vill vara kvar. Handen på pannan är en konkret bild för tröst; det är en beröring som varken kan bota eller förändra, men som just därför betyder allt.
I tredje strofen bryts den lugna formen. Strofen växer till fem rader, och den upprepade satsen ”I natt skall jag dö” slår ner tre gånger. Den första förekomsten knyts till bilden ”Det flämtar en låga” – livet som en svag, fladdrande eld hos den som snart ska slockna. Den andra och tredje förekomsten övergår i frågor: ”Vem, vem skall jag fråga, / vart skall jag resa, till vilket land?” Här finns inget färdigt svar, ingen tröstande visshet. Det upprepade ”vem” och de öppna frågorna visar en existentiell rädsla inför det okända. Raden ”Och hur skall jag våga?” är kanske diktens mest utlämnande: döden framställs inte som något heroiskt, utan som något man måste våga, trots att modet tryter. Frågan om vilket land resan går till antyder att döden är en avfärd utan karta.
Den sista strofen byter perspektiv. Från att ha talat om ”jag” och ”vi två” ser diktjaget sig själv utifrån: ”I morgon finns det en ömkansvärd / och bittert hjälplös stackars kropp”. Det är inte längre en person med röst och begär, utan ett föremål som ska bäras ut. Orden ”ömkansvärd”, ”bittert hjälplös” och ”stackars” skapar en nästan obarmhärtig självömkan, men också en skarp klyvnad mellan den som känner och kroppen som blir kvar. Verbformen ”slukas” i slutraden – ”att slukas av jorden opp” – är hård och organisk på samma gång. Jorden framställs som något hungrigt, inte som en fridfull grav. Dikten slutar utan försoning; kroppen försvinner, medan frågorna om vart jaget ska resa lämnas obesvarade.
Det som gör dikten betydelsefull är just att den vågar stanna i det obesvarade. Den ger inte läsaren en färdig tröst, men den gör något annat: den håller fast vid att närhet, en hand på pannan och orden ”vi två” har ett eget värde inför det som inte går att förstå. Genom sitt enkla, nästan viskande språk och sin brutala slutbild blir den både en kärleksförklaring till den som sitter kvar och en skakande skildring av dödens ensamhet.